Andra är dåligt förberedda på att hjälpa oss att hantera våra förluster

Det är enbart naturligt och hälsosamt att människor som sörjer söker tröst från sin omgivning. Emellertid blir det ganska snart tydligt för den sörjande att vänner och kollegor oftast inte är till mycket hjälp. Även om de menar väl säger de ofta saker som kan uppfattas som opassande.
De flesta välmenande människorna i vår närhet har inte någon egen erfarenhet av framgångsrik sorgbearbetning att dela med sig av. Därför uppmuntrar de oss omedvetet att agera som om vår sorg har läkt.


I vårt samhälle känner vi obehag när vi möter någon som visar sin känslomässiga smärta. De kommentarer som inte är till någon hjälp är alla välmenande. De vädjar alla till intellektet eller är råd som är svåra eller skadliga att tillämpa, som till exempel:


Var tacksam att du har en annan son
Livet går vidare
Han har det bättre där han är nu
Allting förändras
Hon fick leva ett lyckligt och fullt liv
Du kommer att träffa någon annan
Gud ger oss inte mer än vi kan hantera
Var tacksam för att han fanns i ditt liv så länge


Sörjande människor vill och behöver bli hörda. De behöver inte några goda råd. Till en viss grad handlar effektiv sorgbearbetning om att bli hörd.


En annan distraherande faktor är hur människor talar om, eller snarare inte talar om, döden. Faktum är att vi till och med har gått till sådana överdrifter för att undvika att tala om döden att endel av oss inte ens kan uttala ordet död.
Hon har gått bort.
Han har fått sin eviga vila.
Pappa är borta.
Han finns inte med oss längre.
Vi har förlorat vår mor.
Morfar sover.
Gud har kallat hem honom.


Vanligvis är det bäst att undvika alla metaforer när man talar om döden med barn. Unga, vars sinnen fortfarande utvecklas, har oftast inte förmågan att översätta metaforerna till verkligheten.


Kanske är det mest missbrukade och missförstådda ordet inom ämnesområdet sorg begreppet depression. Tragiskt nog har det felaktiga användandet av detta enda ord orsakat en epidemi av medicinering mot sorg med hjälp av psykofarmaka. När sörjande använder sig av begreppet depression avser de normalt ett tillstånd av dämpade känslor och/eller minskad energi. Låt oss säga att någons partner dör efter fyrtio års samvaro. Verkar det inte normalt att ha mindre energi då? Har inte den sörjande rätt till dämpade känslor under tiden som han eller hon försöker anpassa sig till den smärtsamma och förvirrande nya verkligheten? Många människor har uppfostrats till att söka efter medicinska lösningar på problem som inte är medicinska. Detta kan vara farligt. Behandling av sorg med hjälp av psykofarmaka kan döljas de normala och naturliga reaktionerna på sorg. När de väl har begravts är det svårt att åter komma i kontakt med dessa känslor.