17 år

Ok 17 år gammal och hade pojkvän...man väljer sådan man som sin far är något uttryck jag hört och på mig stämde det faktiskt in tyvärr. Jag förstod det redan när vi träffats men blev blåögd och godtrogen. Han var ju snäll för det mesta...Alla tyckte om honom...Jag var inte van vid att ha pojkvän så jag stannade med honom, trodde inte jag kunde få någon annan. Sen kom jag in på högskola i stora staden Stockholm, jag som knappt varit där skulle nu flytta dit! Många sa att om det då håller med denna pojkvän under dessa tre år så är det han hela livet. Det höll och vi flyttade sen ihop och det höll i två år till men sen bröt han det...!!!

7 år med fel man, 7 år med hemska stunder, 7 år bortkastat! Dessutom, som ett slag i ansiktet, var han otrogen en hel sommar innan han bestämde sig vem han skulle välja!!! Helt sjuk! Jag var så förbannad men efter en tid så tacksam! Han fick mig ur detta dåliga förhållande som jag själv inte klarade att ta mig ur! Jag grämde mig mycket efter det och ville få det ogjort men fick se det som en erfarenhet rikare. Jag förstår min mamma bättre efter det att hon inte tagit steget ur utan stannat kvar.

Tiden i familjehemmet gjorde mig till en bättre människa. Allvarligt talat vet jag inte hur jag skulle blivit om jag hade bott kvar hemma tills jag var 18 år. Jag vågar knappt tänka på det. Jag vet ju hur mina syskon blev och de bodde tills de kunde flytta. Jag fick åtminstonde komma ifrån 4 år tidigare och det tror jag räddade mitt liv. Allt känns väldigt sorgligt...när jag tänker på det...varför hade bara jag sådan tur...

Tiden i Stockholm gjorde mig starkare och tuffare, det var en mycket lärorik tid. Jag tyckte väl det var för stor stad och jag kände mig anonym men jag hade min bonussyster med familj där och de gav mig både husrum och trygghet när jag behövde. Jag visste ju att det bara handlade om tre år.

Nu är jag 24 år och singel, en ny, spännande och faktiskt skön upplevelse.

Day of the Battle

Jonas Myrin, hans debutsingel hörde jag på tv häromdagen... SÅ bra och jag kände igen mig i texten på hur det känts många dagar i mitt liv...att det många dagar varit/ är en kamp

" There´s a target on my chest I need a bulletproof vest.
I´m going into battle on my own and I´ve got no other choice, else i´m gonna be destroyed.
In the middle of this firestorm this armour doesn´t go with me, in steel I don´t belong.

This is the day of the battle, this is the day of the battle for life.
We´re fighting fire with fire, we´re coming out of the shadows alive.

We got bullets we got shields as we running through the fields, never knew that I could love so much.
I´ll give my blood my breath my tears, live to chase away the fear, ever fighting for the two of us.
This armour doesn´t go with me in steel I don´t belong.

Sometimes to win you gotta dare to lose your inhibitions
sometimes to fly you gotta dare to try without permission"

Första gången jag mötte döden på nära håll var när jag var 17 år. Då var jag ändå väldigt glad och nöjd med livet, stormtrivdes i mitt nya hem, hade ny pojkvän och skulle på resa med vänner och min syster. Vi åkte i två bilar, min syster i den andra. Då hände det som inte får hända!!! De kör av vägen i hög fart och min vän dör. VARFÖR!? 17 år!!! Vi kommer först fram och när ambulans kommer lägger de bara över henne en filt...varför gör de så...varför räddar de henne inte...hon kan ju dö!! Det är vad jag minns som starkast...
Glädjen man ska känna när man äntligen blir vuxen och fyller 18 år försvann helt, varför fick inte hon fylla 18 år?!
Jag tänker ofta på det.

Fosterhem

Det blev en mycket jobbig tid samtidigt som den var spännande och läskig på samma gång. Jag fick bo på tonårshemmet från april till januari året därpå. Jag träffade en elva år äldre man som jag i efterhand förstår blev som min fadersgestalt, han körde runt på mig, gav mig saker, köpte cigaretter och uppskattade mig. Någon såg mig! Ingen tyckte om att vi var ihop men då blev det ju ännu mera spännande. Det där med förbud lockar ju ännu mera. Jag hann fylla 15 på hemmet och hann även stärka mitt självförtroende lite. Jag kom tillbaka till skolan som en tuffare människa som ingen skulle sätta sig på. Tror ingen vågade heller för nu visste ju alla vilket helvete jag hade haft. Jag minns så väl min konfirmation, det blev första gången jag träffade klassen efter att ha försvunnit så där mystiskt. Då lämnade en kille, som hade retat mig innan, en klocka i silver som klassen hade köpt tillsammans till mig. Jag blev så glad! Mina föräldrar däremot tyckte inte jag skulle konfirmeras längre då jag hade syndat enligt dom.

Det blev mycket tid i domstol emot mina föräldrar, jag har en hel pärm med papper från denna tid och även hemska tidningsutklipp. Jag blev "kändis" på byn hemma! Vad det måste ha snackats! Jag ville inte flytta hem och de ville ha hem mig så det blev LVU, lagen om vård av unga. Jag fick hemska hotbrev av min sk pappa fast blev faktiskt då bara mer stärkt i mitt beslut att stå på mig och inte flytta hem. Min pappa fick 1 månad i fängelse för hur han hade behandlat mig...

Jag kom i januari till ett underbart fosterhem, det var ju som natt och dag! Var det verkligen sant?! Jag var oerhört blyg, kunde inte kramas, bad i stort sett ursäkt för mig själv. Jag var mycket smal och stal godis även hos dem. Jag hade ju inte lärt mig det sociala spelet hemifrån, hade inte fått kärlek och stöd. Detta blev andra starten på mitt nya liv! Här skulle jag få stanna tills jag blev stor nog att flytta till eget! Jag hade under denna tid ingen kontakt med mina föräldrar, jag hade tidigare bara varit hemma och hämtat kläder och saker. Jag saknade min bror något fruktansvärt men vi kunde inte träffas, jag hade önskat att han fått hjälp som jag fick men han fick aldrig samma tur i sitt liv...

Min tonårstid

Usch det är faktiskt inte lätt att vara tonåring! Jag kom in i puberteten tidigt, redan vid elva års ålder utvecklade jag stora bröst och fick menstruation. Killarna på skolan tyckte det var roligt att dra i bhbandet och ett tag var jag längst i klassen, det var inte roligt. Jag stack redan ut med omoderna kläder som pappa valt och att jag bodde på bondgård. Mitt namn retades jag för. Det är så tufft i skolan, väldigt lätt att bli retad och mobbad om man inte är som alla andra. Men hur ska man vara? Vem bestämmer vad som är rätt och normalt? Levis jeans skulle man ha när jag gick i skolan, jag fick aldrig några...My little pony och barbie dockor, jag fick aldrig några... Det var mycket jag aldrig fick...

Jag flyttade hemifrån när jag var 14 år! Det var då den värsta tiden i mitt liv men sedan insåg jag att det blev en av de bästa. Jag kom hemifrån! Dessvärre bröts kontakten även med min lillebror som då var 8 år, vad han måste undrat och lidit...Jag kom till tonårshemmet akut med kläderna jag hade på mig och min skolväska. Jag minns så väl när jag blev hämtad på skolan mitt i en lektion, satt sen på socialen och fick pizza, sen kördes jag till detta hus med andra tonåringar och fick ett rum att bo i. Vad skulle hända?!

Något mina föräldrar lärt mig och som jag är tacksam för är att uppskatta det lilla, det var nog inte deras mening men alla händelser i min barndom, tonårstid och även nu i vuxen ålder har lett till det. De har även lärt mig att alltid äta upp maten, vilket har lett till att jag aldrig slänger mat och det känns bra. Jag hoppas jag inte tar med något annat från deras sätt, många blir ju som deras föräldrar men det vill jag verkligen inte, jag vill vara kärleksfull, omtänksam, rättvis och en fin förebild.

Jag trivdes så bra på tonårshem, det gjorde ingen annan som bodde där. Jag fick träffa andra vuxna, de var så snälla. Jag fick gå ut! Visserligen mellan vissa bestämda tider vilket de andra grymtade över men det var ju himmelriket för mig. Jag söp mig dessvärre väldigt full för tredje gången i mitt liv och fick då utegångsförbud nästa dag men det var ju väldigt snällt straff i jämförelse med tidigare hemma. Första gången jag hittades full och kräkandes i soffan var när jag var sju år, hade smakat på det som fanns i skåpet högst upp i vardagsrummet. Andra gången var jag ensam hemma med min lillebror, 14 år, hade fest som urartade vilket en tid senare ledde till att jag togs från mina föräldrar emot deras vilja och fick ett helt nytt liv!

ALLA Hjärtans Dag...?

Lite annorlunda info...

Hjärta

Från Wikipedia

    

Ett rött hjärta, som symbolen oftast avbildas.

Hjärta är en symbol som ofta har en positiv innebörd. Ofta är det en symbol för kärlek. Det krossade hjärtat är en symbol för olycklig kärlek. Symbolen kan även betyda hjärtat i kroppen. Ett hjärta avbildas oftast i rött men andra färger förekommer ibland. Dörrarna på gamla utedass pryddes ofta med ett utsågat, hjärtformat hål. Hjärter är en av färgerna i den moderna spelkortleken.

Hjärtan förekommer bland annat som symbol i heraldiska vapen. De hjärtan som förekommer i Danmarks riksvapen har ofta antagits från början ha varit sjöblad men har ändå givit upphov till de hjärtan som förekommer i Halmstads kommunvapen. De hjärtan som återfinns i Skövde kommuns äldre vapen samt i Ränneslövs landskommuns vapen symboliserar S:ta Elin.

I internetsammahang betecknas ett hjärta med <3 och ett krossat eller brustet hjärta </3

Språkliga metaforer [redigera]

• Att "inte ha hjärta" att göra något betyder att man inte är så hänsynslös så man kan göra så.

t.ex. "Jag hade inte hjärta att kasta ner katten som låg och sov i mitt knä."

• Att inte ha något hjärta betyder att man är kall och hänsynslös
• Att ha hjärta för någon/något menas att man tycker om denna/detta.
• Att få hjärtat krossat behöver inte betyda att man blir mördad (även om det kan upplevas lika illa), utan i de allra flesta fall att man fått nej av personen man är kär i, vilket kan leda till olycklig kärlek.

Jag vill idag vara så tacksam för det jag har i mitt liv och sända varma tankar och styrka till många som faktiskt känner sig ännu mer ensamma en dag som denna.
Tänker själv mycket på alla jag saknar som finns på andra sidan... NI finns alltid i mitt HJÄRTA

Barndom

"Ögonen är som kroppens kamera. Det svarta i ögat tar kort till hjärnan så man kan minnas". Jag minns inte så mycket av min barndom, hur mycket ska man minnas? Minns man saker som hänt innan 5 års ålder? Jag minns mina gula träskor, min röda cykel, när vi begravde vår hund Pontus i skogen...någon gång ska jag se om den stora platta stenen ligger kvar... Jag minns hur arg pappa blev när jag drog ut hans pappersrulle från hans miniräknare på hans skrivbord. Vi bodde i ett tvåvåningshus med källare och vind. Jag hade först minsta rummet bredvid vinden, det var lite otäckt minns jag. Gula tapeter, eget handfat faktiskt men för att komma till badrummet måste jag gå igenom mammas och pappas sovrum. Min storasyster hade det största sovrummet och då var man tvungen att gå igenom mitt rum eller mammas och pappas sovrum för att komma dit, lite konstig planering faktiskt. På nedre våningen fanns kök, vardagsrum och två finrum som vi bara var i vid kalas. Det var ganska omodernt hemma, väldigt låg diskbänk så stackars mamma fick stå böjd. Blå köksluckor. Minns att mamma spelade kort med oss under högmässan fast bara när inte pappa såg, det tyckte jag var roligt. Vi frågade alltid mamma om hon kunde fråga pappa om vi ville göra något, hon kom alltid tillbaka med ett nej. Det minns jag starkt...jag minns hönsen i hönshuset och vi åt ofta kokt höna, jag minns grisen som slaktades till jul och av blodet gjordes blodpudding. Vi åt inte mycket hemma minns stekt ägg varannan dag och kokt varannan. Mjölken från kossorna med gräddlagret överst. Vi hade en varubil som kom, det var så roligt att gå in där! Gelehallon fick vi av honom. Minns middagar hos han och hans fru, vi smög ut på hans lager och tog godis. Inget jag är stolt över och dessvärre snattade jag även senare i tonåren också...

...lite till...

Har en stund till över innan annan plikt kallar! Det var skönt att skriva! Jag har nog lättare för det än att prata om mig själv. Jag har nog skämts för allt trist som hänt i mitt liv för det är saker jag inte alltid kunnat rå på. Jag vill inte heller störa andra med mina tankar så detta sättet är bra för mig. Jag försöker nu bena ut min barndom, hur det var hemma och varför det blev som det blev.

Jag har inte träffat min farmor och farfar, de dog innan jag föddes. Pappa är ju född -30 så han var mycket äldre än andras pappor. Han hade 5 syskon och alla de var/är "normala" men pappa bodde kvar hemma med sin mamma och tog hand om henne. Kanske blev han då bitter och ändrades. Det jag hört om min farmor är att hon tvingade mamma äta stekt gröt så hon var nog inte så snäll. Mamma träffade pappa 1968, de gifte sig -69 skulle fått barn -70 men fick min syster istället -71. Varför gick det så fort? Kände de verkligen varandra? Hur var pappa då? Mamma var 16 år yngre och dåligt självförtroende, hon kallades elefanten i skolan för hon var lite större. Tog pappa greppet om henne och kuvade henne från början? Farmor hjälpte kanske till med det. Det jag hört om mormor är att hon bodde på hispan, hade dåliga nerver. Minns faktiskt inte om jag träffat mormor och morfar...konstigt. Mamma bodde i fosterhem för att få bo på landet på grund av sin astma, eller var det för mormor var psykiskt sjuk...? Jag tycker så synd om mamma! Är hon nöjd med sitt liv, har hon inte högre krav?

Självklart har jag ljusa minnen också men de mörkas lätt av de hemska. På julen hade vi roligt i finrummet, tomten kom faktiskt. Det var uppdukat med mat och gotte, men jag tvingades att äta fettranden på skinkan och klöktes av det.
Vi lekte mycket i "grusgropen" där var det verkligen roligt med stora stenblock att klättra på. Där var vi även när min syster lärde mig röka cigaretter när jag var 11-12 år.
Jag hade en underbar vän på loven hemma som kom från Danmark, de bodde i stuga granne med oss. Hon hjälpte mig skapa många härliga minnen, vi satt på utedasset bredvid varandra och pratade. Det var alltid så varmt och mysigt hos dem, men när lamporna släcktes i ladugården skulle jag gå hem för då kom pappa in och det var läggdags.

Jag började lekis när jag var sex år och kände inget annat barn. DÅ träffade jag min bästa vän som jag har kvar än idag! Hon fanns alltid fast jag var konstig och tråkig under skoltiden. Hon hade inte heller gått på dagis och kände ingen så vi fann varandra och lekte mycket. Jag är så tacksam till henne för att hon var många gånger min livlina. Fast pappa drog ut sladden i våra telefonsamtal och inte tyckte om henne så fanns hon kvar. Det är en riktig vän!

Nu är jag igång!

JAG har startat en blogg! Har jag en ålderskris eller...?! Kommit på att mycket annat händer just nu också så det är nog en liten kris i alla fall. Men jag skäms inte för det jag är tvärtom glad för det, konstigt nog. Mitt liv hittills har tagit mig in på vägar jag aldrig trodde som liten, därav bilden ovan. Det är ett foto från en skog jag gick i 2004 vid Hestra, den symboliserade mycket i mitt liv och säkert i många andras liv. Jag vill helst gå tryggt rakt fram men någon/något annat gör att jag dras vänster eller höger. Sen sliter jag mig tillbaka och vill gå rakt framåt igen fast blir oftast på ett annorlunda sätt än jag tänkt mig men måste förlika mig med det.

Denna blogg GiLivet kommer inte handla om skönhet/mode/hälsa/inredning utan mer om det inre som ingen annan ser. Bara jag vet hur jag mår på insidan! Och jag väljer vad jag vill/kan visa för andra. Jag skulle vilja visa mera men det går ju inte, därför vill jag ha denna blogg som en liten ventil att skriva av mig i. Det kommer nog bli väldigt ärligt och jag hoppas fler som läser kanske får ut något av det, det är faktiskt min förhoppning att vi som är i samma sits kan stötta varandra. Jag har så ofta känt mig ensam i min situation men herregud det är jag ju inte!

Jag föddes -77 på landet med äldre pappa och mamma var/är 16 år yngre. Hade en 6 år äldre syster och fick sedan en 6 år yngre lillebror. Vi hade kor, julegris, hund, katter. Det var pappas föräldrahem och han hade bott där sen han föddes. Jag skulle haft en storebror istället men mamma fick missfall 1970. Vi levde ett hårt och snålt liv. Söndagarna skulle vi sitta kl. 11 och lyssna på radions högmässa i köket så de var nog ganska kristna. Pappa förbjöd sex innan äktenskap, det var han tydlig med. Då min syster var sex år äldre fick jag ju se de "fel" hon gjorde och vad det ledde till och det skrämde mig. Vi fick ju inte ha det som alla andra barn tyckte vi, vi skulle arbeta på gården istället med ved, hö, djuren eller kratta grusgången, det är ett starkt minne för ogräset satt ju så hårt! När vi hade tagit in hö/halm en hel dag fick vi cykla till en liten djup insjö och bada och jag minns hur det sved på benen.

Oj oj vad det väcker mycket minnen, jag försöker att inte tänka på det gamla för det går ju inte ändra på men jag vill nu i denna lilla ålderskris börja bearbeta och hoppas det ska ge något...