Familj

25 sepetember 2006 var jag och min man i Italien och förlovade oss. Helt underbar tid i mitt liv, fantastisk bubbla som man ville stanna i för alltid kändes det som då.
Vi ville bilda familj och började försöka precis under den tiden. Det kändes väldigt rätt och vi längtade och planerade.

Vi försökte och försökte och försökte och nu har vi försökt i snart 7 år...

Ännu en motgång! Varför blir det så? Nu får det vara nog! Klarar inte mer...
Jag var väldigt naiv och trodde det skulle fungera på direkten. Började räkna 9 månader framåt...

Efter ett år av hjälplöshet sökte vi hjälp och vi genomgick olika slags försök till en graviditet men inget gick. Många läkarbesök, tester och prov har gjorts genom åren. Många förhoppningar har lika snabbt grusats och vi har lärt oss att inte hoppas, tro och spekulera.

Men två gånger har vi mirakulöst lyckats själva och blivit så lyckliga tills beskedet om missfall slagit sönder all lycka i spillror. Många frågetecken har uppkommit längs vägen...vad och varför? Hur och när? Runt omkring får ALLA andra barn tycker man för man lever i sin negativa bubbla.

Drömmen om biologiska barn är ännu idag inte helt borta men blir ju mindre och mindre realistisk. Har börjat försonas med den tanken att det inte blir så.
Vi fick tänka om och bilda familj på annat sätt.

Idag är VI familjehem precis som jag bodde i under tonåren. Nu har vi tagit nästa steg i livet, har barn i huset och därmed blivit en större och härlig familj!

Ett liv

Vem bestämmer hur ett liv ska bli? Varför blir vissa liv korta och vissa långa? Varför får vissa en rak och skön livsväg och vissa en krokig och tuff livsväg?
Många, många, många gånger undrar jag hur jag har kunnat gå vidare och försöka leva normalt som alla önskar...vara glad, positiv, tacksam och nöjd...och det har jag inget svar på...

Skulle jag verkligen, verkligen känna efter skulle jag falla ihop i en hög och ligga kvar där för det skulle bli för tungt för kroppen att hantera, ryggsäcken skulle brista. Jag kanske har överlevt för jag inte känt efter...

Alla har vi ju vår ryggsäck på ryggen med livet som hitills varit. Glada och härligt positiva händelser är lätta att bära för de tycker man om men sorgliga och negativa saker vill man inte bära så de blir extra tunga i ryggsäcken.

Min bror var en rolig människa, han hade humor och ett härligt skratt. Han njöt verkligen av de bra stunderna. Han hade barnasinnet kvar och ville leva ett normalt och roligt liv. Jag vet att han ville leva för han sa det till mig efter varje försök han gjorde att inte behöva leva. Detta höll på i 10 år! Han hade ångest över sitt liv och den ångesten tog över hans förnuft. Han var så ledsen över detta!

Fredagen den 13 maj år 2011 ringde han aldrig till mig och ångrade sig...

Dikter av Birger Franzen

SORG

Det är så tomt
 och så tyst i dag
 - så mörkt
 fastän solen skiner
 när sorgen har lämnat
 sitt sista bud
 bakom fördragna
 vita gardiner

Det var väl något
 man väntat på
 fast man inte
 ville vänta
 - man hade tänkt
 - kanhända ändå
 Men sorgen kräver
 med ränta

Då är det bara
 att tyst ta mot
 Fastän solen
 därute skiner
 så känns det så tomt
 så öde med ens
 bakom fördragna
 vita gardiner

 

VINDSÅNG MOT NATTEN

Allting här på jorden
ska slockna en gång
ett hjärta, en blomma
en tanke, en sång

Men något ska födas
ur tystnadens grav
och kanske bli stjärnor
som minns vad du gav
- ja kanske bli solar
av rymdvida mått
att lysa upp stigar
där ängslig du gått
Där någon sen vandrar
som du gjort en gång
och tackar för blommor
att älska, och sång

För vänskap och kärlek
där hjärtat fått svar
på alla de frågor
vi bär på envar
för vinden som kommer
från ingenstansland
och vågen som vaggar
oändlighetsstrand

LÅT OSS TALA OM LIVET

Låt oss tala om livet
min kära -
när sommarhimlen är blå
- vår vänskap
ska blomdofter bära
och minnen som
komma och gå

Låt oss tala om döden
min kära -
vi springer den inte ifrån
ty döden finns alltid oss nära
och livet är
bara ett lån

Låt oss tala om glädjen
min kära -
om sorgen också till sist
- av dem
har vi mycket att lära
och av fågeln som
sjunger på kvist

 

LEV I NUET 

Lev i din längtan
lev i din oro
lev i den ton, som
vindarna bär
Lev i din bävan
lev i din saknad
lev i det hopp, som
inget begär

Lev i din morgon
lev i din afton
lev i den dröm, som
natten dig ger
Lev i den smärta
rosorna ger dig
lev i din tro, att
läkning snart sker

 

VARFÖR?!

Jag har inte nämnt min lillebror så mycket i denna blogg...det är så sorgligt med hans liv...

Det är ju snart 9 år sedan jag hastigt och tragiskt förlorade min storasyster och det är nu snart 2 år sedan jag hastigt och tragiskt förlorade min lillebror...

VARFÖR?!
Hur är det möjligt att förlora båda sina syskon i så ung ålder?!
Varför skulle hon drabbas av dödlig sjukdom och han vilja försöka dö?!

Jag har SÅ många frågor kring min brors liv...
Vad led han av? Varför kunde han inte ta tag i sitt liv själv? Varför fick han inte rätt hjälp? Varför mådde han så dåligt? Varför var han inte tacksam för sitt liv? Kunde jag ha gjort mera för honom?

Har han det bättre nu...?

Det gör så ONT!!!

Sorgen

Sorgen är tung, fruktansvärt tung och gör ont, hemskt ont. Helst vill man slippa den men den tar över kroppen på ett mycket obehagligt sätt.

Jag minns inte så mycket från den här sorgen jag var tyungen att genomlida efter min kära systers bortgång. Jag stängde nog av mycket för jag ville undvika smärtan. Fortfarande idag, mer än 8 år senare så stänger jag av mycket för tårarna vill fram när jag tänker eller pratar om henne. Jag vill inte tänka hur det kunde vara för det tjänar ju inget till, jag kan inte få tillbaka henne.

Jag var arg, blixtrande arg, det fick min kära man känna som fick stå ut med min ilska som jag släppte ut då och då. Hur skulle jag kunna bli glad igen, känna glädje och skratta, njuta av livet...? Efter min kära syster gick bort blev jag inte 100% lycklig igen för hon fattades och så kommer det alltid vara...

Jag vet att hon finns med oss, sina nära och kära och jag söker bekräftelse på det fortfarande...jag är en sådan som går på seanser, tror på det och samtidigt som jag vill, samtidigt vill jag inte för det gör ju ont...

En syster är något speciellt, en vän jag bär inom mig. Vi lärde oss varandras tankar, även om hon inte fanns i närheten brydde hon sig. Vad som än hände mellan oss fanns hon alltid där när jag behövde henne. Systerskap är en själ i två kroppar, det finns en inneboende förståelse mellan systrar.

En syster finns där för dig länge...Kanske inser du hur viktig din syster är för dig först när hon är borta ur ditt liv. Din storasyster är din första lyssnerska, din första bästis, din första rival, din första hjältinna. Som en andra mor - en fostrare, en vägvisare vare sig man vill eller inte. I din syster ser du en spegelbild av dig själv.

Tack vare den speciella avspändhet som föds ur systerkärlek finns det utrymme för uppriktighet och mild kritik. Hon ljög aldrig för mig bara för att säga det jag helst ville höra. Hon betydde mycket för mig och jag mycket för henne...

Du finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta!