Idag har jag firat min kära underbara svärmor som även känns som min egen mor!
DU är BÄST!
En dag som denna väcker många tankar hos mig och många andra. Om man inte har någon att fira eller själv inte kan bli firad blir det tomt, sorgset och jobbigt...
Jag har verkligen inte den relationen med min mor som jag skulle önska, jag ringde henne lite motvilligt och hade ett kallt samtal om väder och hälsa! Jag själv är inte mor som påminner och känns som en tagg i huden en sådan här dag men fick en underbar liten sång på gitarr av vår pojke som värmde ända in i hjärtat! Jag tänker på min systerdotter som inte får fira sin mor men sätter liljekonvaljer på hennes grav...
Egentligen orsakar nog tyvärr den här påhittade dagen lika mycket sorg som glädje...
Alla dagar borde vara lika värdefulla och firas med sina nära och kära!
söndag 26 maj 2013
måndag 22 april 2013
Familj
25 sepetember 2006 var jag och min man i Italien och förlovade oss. Helt underbar tid i mitt liv, fantastisk bubbla som man ville stanna i för alltid kändes det som då.
Vi ville bilda familj och började försöka precis under den tiden. Det kändes väldigt rätt och vi längtade och planerade.
Vi försökte och försökte och försökte och nu har vi försökt i snart 7 år...
Ännu en motgång! Varför blir det så? Nu får det vara nog! Klarar inte mer...
Jag var väldigt naiv och trodde det skulle fungera på direkten. Började räkna 9 månader framåt...
Efter ett år av hjälplöshet sökte vi hjälp och vi genomgick olika slags försök till en graviditet men inget gick. Många läkarbesök, tester och prov har gjorts genom åren. Många förhoppningar har lika snabbt grusats och vi har lärt oss att inte hoppas, tro och spekulera.
Men två gånger har vi mirakulöst lyckats själva och blivit så lyckliga tills beskedet om missfall slagit sönder all lycka i spillror. Många frågetecken har uppkommit längs vägen...vad och varför? Hur och när? Runt omkring får ALLA andra barn tycker man för man lever i sin negativa bubbla.
Drömmen om biologiska barn är ännu idag inte helt borta men blir ju mindre och mindre realistisk. Har börjat försonas med den tanken att det inte blir så.
Vi fick tänka om och bilda familj på annat sätt.
Idag är VI familjehem precis som jag bodde i under tonåren. Nu har vi tagit nästa steg i livet, har barn i huset och därmed blivit en större och härlig familj!
Vi ville bilda familj och började försöka precis under den tiden. Det kändes väldigt rätt och vi längtade och planerade.
Vi försökte och försökte och försökte och nu har vi försökt i snart 7 år...
Ännu en motgång! Varför blir det så? Nu får det vara nog! Klarar inte mer...
Jag var väldigt naiv och trodde det skulle fungera på direkten. Började räkna 9 månader framåt...
Efter ett år av hjälplöshet sökte vi hjälp och vi genomgick olika slags försök till en graviditet men inget gick. Många läkarbesök, tester och prov har gjorts genom åren. Många förhoppningar har lika snabbt grusats och vi har lärt oss att inte hoppas, tro och spekulera.
Men två gånger har vi mirakulöst lyckats själva och blivit så lyckliga tills beskedet om missfall slagit sönder all lycka i spillror. Många frågetecken har uppkommit längs vägen...vad och varför? Hur och när? Runt omkring får ALLA andra barn tycker man för man lever i sin negativa bubbla.
Drömmen om biologiska barn är ännu idag inte helt borta men blir ju mindre och mindre realistisk. Har börjat försonas med den tanken att det inte blir så.
Vi fick tänka om och bilda familj på annat sätt.
Idag är VI familjehem precis som jag bodde i under tonåren. Nu har vi tagit nästa steg i livet, har barn i huset och därmed blivit en större och härlig familj!
Ett liv
Vem bestämmer hur ett liv ska bli? Varför blir vissa liv korta och vissa långa? Varför får vissa en rak och skön livsväg och vissa en krokig och tuff livsväg?
Många, många, många gånger undrar jag hur jag har kunnat gå vidare och försöka leva normalt som alla önskar...vara glad, positiv, tacksam och nöjd...och det har jag inget svar på...
Skulle jag verkligen, verkligen känna efter skulle jag falla ihop i en hög och ligga kvar där för det skulle bli för tungt för kroppen att hantera, ryggsäcken skulle brista. Jag kanske har överlevt för jag inte känt efter...
Alla har vi ju vår ryggsäck på ryggen med livet som hitills varit. Glada och härligt positiva händelser är lätta att bära för de tycker man om men sorgliga och negativa saker vill man inte bära så de blir extra tunga i ryggsäcken.
Min bror var en rolig människa, han hade humor och ett härligt skratt. Han njöt verkligen av de bra stunderna. Han hade barnasinnet kvar och ville leva ett normalt och roligt liv. Jag vet att han ville leva för han sa det till mig efter varje försök han gjorde att inte behöva leva. Detta höll på i 10 år! Han hade ångest över sitt liv och den ångesten tog över hans förnuft. Han var så ledsen över detta!
Fredagen den 13 maj år 2011 ringde han aldrig till mig och ångrade sig...
Många, många, många gånger undrar jag hur jag har kunnat gå vidare och försöka leva normalt som alla önskar...vara glad, positiv, tacksam och nöjd...och det har jag inget svar på...
Skulle jag verkligen, verkligen känna efter skulle jag falla ihop i en hög och ligga kvar där för det skulle bli för tungt för kroppen att hantera, ryggsäcken skulle brista. Jag kanske har överlevt för jag inte känt efter...
Alla har vi ju vår ryggsäck på ryggen med livet som hitills varit. Glada och härligt positiva händelser är lätta att bära för de tycker man om men sorgliga och negativa saker vill man inte bära så de blir extra tunga i ryggsäcken.
Min bror var en rolig människa, han hade humor och ett härligt skratt. Han njöt verkligen av de bra stunderna. Han hade barnasinnet kvar och ville leva ett normalt och roligt liv. Jag vet att han ville leva för han sa det till mig efter varje försök han gjorde att inte behöva leva. Detta höll på i 10 år! Han hade ångest över sitt liv och den ångesten tog över hans förnuft. Han var så ledsen över detta!
Fredagen den 13 maj år 2011 ringde han aldrig till mig och ångrade sig...
måndag 15 april 2013
Dikter av Birger Franzen
SORG
Det är så tomt
och så tyst i dag
- så mörkt
fastän solen skiner
när sorgen har lämnat
sitt sista bud
bakom fördragna
vita gardiner
Det var väl något
man väntat på
fast man inte
ville vänta
- man hade tänkt
- kanhända ändå
Men sorgen kräver
med ränta
Då är det bara
att tyst ta mot
Fastän solen
därute skiner
så känns det så tomt
så öde med ens
bakom fördragna
vita gardiner
Det är så tomt
och så tyst i dag
- så mörkt
fastän solen skiner
när sorgen har lämnat
sitt sista bud
bakom fördragna
vita gardiner
Det var väl något
man väntat på
fast man inte
ville vänta
- man hade tänkt
- kanhända ändå
Men sorgen kräver
med ränta
Då är det bara
att tyst ta mot
Fastän solen
därute skiner
så känns det så tomt
så öde med ens
bakom fördragna
vita gardiner
VINDSÅNG MOT NATTEN
Allting här på jorden
ska slockna en gång
ett hjärta, en blomma
en tanke, en sång
Men något ska födas
ur tystnadens grav
och kanske bli stjärnor
som minns vad du gav
- ja kanske bli solar
av rymdvida mått
att lysa upp stigar
där ängslig du gått
Där någon sen vandrar
som du gjort en gång
och tackar för blommor
att älska, och sång
För vänskap och kärlek
där hjärtat fått svar
på alla de frågor
vi bär på envar
för vinden som kommer
från ingenstansland
och vågen som vaggar
oändlighetsstrand
LÅT OSS TALA OM LIVET
Låt oss tala om livet
min kära -
när sommarhimlen är blå
- vår vänskap
ska blomdofter bära
och minnen som
komma och gå
Låt oss tala om döden
min kära -
vi springer den inte ifrån
ty döden finns alltid oss nära
och livet är
bara ett lån
Låt oss tala om glädjen
min kära -
om sorgen också till sist
- av dem
har vi mycket att lära
och av fågeln som
sjunger på kvist
LEV I NUET
Lev i din längtan
lev i din oro
lev i den ton, som
vindarna bär
Lev i din bävan
lev i din saknad
lev i det hopp, som
inget begär
lev i din oro
lev i den ton, som
vindarna bär
Lev i din bävan
lev i din saknad
lev i det hopp, som
inget begär
Lev i din morgon
lev i din afton
lev i den dröm, som
natten dig ger
Lev i den smärta
rosorna ger dig
lev i din tro, att
läkning snart sker
lev i din afton
lev i den dröm, som
natten dig ger
Lev i den smärta
rosorna ger dig
lev i din tro, att
läkning snart sker
lördag 13 april 2013
VARFÖR?!
Jag har inte nämnt min lillebror så mycket i denna blogg...det är så sorgligt med hans liv...
Det är ju snart 9 år sedan jag hastigt och tragiskt förlorade min storasyster och det är nu snart 2 år sedan jag hastigt och tragiskt förlorade min lillebror...
VARFÖR?!
Hur är det möjligt att förlora båda sina syskon i så ung ålder?!
Varför skulle hon drabbas av dödlig sjukdom och han vilja försöka dö?!
Jag har SÅ många frågor kring min brors liv...
Vad led han av? Varför kunde han inte ta tag i sitt liv själv? Varför fick han inte rätt hjälp? Varför mådde han så dåligt? Varför var han inte tacksam för sitt liv? Kunde jag ha gjort mera för honom?
Har han det bättre nu...?
Det gör så ONT!!!
Det är ju snart 9 år sedan jag hastigt och tragiskt förlorade min storasyster och det är nu snart 2 år sedan jag hastigt och tragiskt förlorade min lillebror...
VARFÖR?!
Hur är det möjligt att förlora båda sina syskon i så ung ålder?!
Varför skulle hon drabbas av dödlig sjukdom och han vilja försöka dö?!
Jag har SÅ många frågor kring min brors liv...
Vad led han av? Varför kunde han inte ta tag i sitt liv själv? Varför fick han inte rätt hjälp? Varför mådde han så dåligt? Varför var han inte tacksam för sitt liv? Kunde jag ha gjort mera för honom?
Har han det bättre nu...?
Det gör så ONT!!!
tisdag 2 april 2013
Sorgen
Sorgen är tung, fruktansvärt tung och gör ont, hemskt ont. Helst vill man slippa den men den tar över kroppen på ett mycket obehagligt sätt.
Jag minns inte så mycket från den här sorgen jag var tyungen att genomlida efter min kära systers bortgång. Jag stängde nog av mycket för jag ville undvika smärtan. Fortfarande idag, mer än 8 år senare så stänger jag av mycket för tårarna vill fram när jag tänker eller pratar om henne. Jag vill inte tänka hur det kunde vara för det tjänar ju inget till, jag kan inte få tillbaka henne.
Jag var arg, blixtrande arg, det fick min kära man känna som fick stå ut med min ilska som jag släppte ut då och då. Hur skulle jag kunna bli glad igen, känna glädje och skratta, njuta av livet...? Efter min kära syster gick bort blev jag inte 100% lycklig igen för hon fattades och så kommer det alltid vara...
Jag vet att hon finns med oss, sina nära och kära och jag söker bekräftelse på det fortfarande...jag är en sådan som går på seanser, tror på det och samtidigt som jag vill, samtidigt vill jag inte för det gör ju ont...
En syster är något speciellt, en vän jag bär inom mig. Vi lärde oss varandras tankar, även om hon inte fanns i närheten brydde hon sig. Vad som än hände mellan oss fanns hon alltid där när jag behövde henne. Systerskap är en själ i två kroppar, det finns en inneboende förståelse mellan systrar.
En syster finns där för dig länge...Kanske inser du hur viktig din syster är för dig först när hon är borta ur ditt liv. Din storasyster är din första lyssnerska, din första bästis, din första rival, din första hjältinna. Som en andra mor - en fostrare, en vägvisare vare sig man vill eller inte. I din syster ser du en spegelbild av dig själv.
Tack vare den speciella avspändhet som föds ur systerkärlek finns det utrymme för uppriktighet och mild kritik. Hon ljög aldrig för mig bara för att säga det jag helst ville höra. Hon betydde mycket för mig och jag mycket för henne...
Du finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta!
Jag minns inte så mycket från den här sorgen jag var tyungen att genomlida efter min kära systers bortgång. Jag stängde nog av mycket för jag ville undvika smärtan. Fortfarande idag, mer än 8 år senare så stänger jag av mycket för tårarna vill fram när jag tänker eller pratar om henne. Jag vill inte tänka hur det kunde vara för det tjänar ju inget till, jag kan inte få tillbaka henne.
Jag var arg, blixtrande arg, det fick min kära man känna som fick stå ut med min ilska som jag släppte ut då och då. Hur skulle jag kunna bli glad igen, känna glädje och skratta, njuta av livet...? Efter min kära syster gick bort blev jag inte 100% lycklig igen för hon fattades och så kommer det alltid vara...
Jag vet att hon finns med oss, sina nära och kära och jag söker bekräftelse på det fortfarande...jag är en sådan som går på seanser, tror på det och samtidigt som jag vill, samtidigt vill jag inte för det gör ju ont...
En syster är något speciellt, en vän jag bär inom mig. Vi lärde oss varandras tankar, även om hon inte fanns i närheten brydde hon sig. Vad som än hände mellan oss fanns hon alltid där när jag behövde henne. Systerskap är en själ i två kroppar, det finns en inneboende förståelse mellan systrar.
En syster finns där för dig länge...Kanske inser du hur viktig din syster är för dig först när hon är borta ur ditt liv. Din storasyster är din första lyssnerska, din första bästis, din första rival, din första hjältinna. Som en andra mor - en fostrare, en vägvisare vare sig man vill eller inte. I din syster ser du en spegelbild av dig själv.
Tack vare den speciella avspändhet som föds ur systerkärlek finns det utrymme för uppriktighet och mild kritik. Hon ljög aldrig för mig bara för att säga det jag helst ville höra. Hon betydde mycket för mig och jag mycket för henne...
Du finns alltid i mina tankar och i mitt hjärta!
måndag 25 mars 2013
How come the world won't stop - Anastacia
Somebody told me
you were not coming home
The words are spinning in time
and the air certainly went cold
The sun is still shining
but everything feels like rain
oh oh
And if I had one wish
it would be to see you again
Nothing's fair
when we loose
Without a moment to say goodbye
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
I know every end has beginings
but this one is so wrong
So wrong
so wrong
Caught in the middle
wrong place, wrong time
And I am hopelessly missing you
and I can't stop deny
Nothing's fair
anymore
And I know there's a better place
and I'll never stop dreaming of you
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
I know every end has beginings
but this one is so wrong
So wrong
How can the seasons keep changing
since you disappeared
Ow yeah
(Tell me ) How come the world won't stop
How come the world won't stop
Sweet tears I share
this pain we lay to rest
It's hard letting go
but i keep moving on
In a place I don't belong
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
I know every end has beginings
said this one is so wrong
said this one is so wrong
How can the seasons keep changing
since you disappeared
Ow you're gone, you're gone
Tell me how come the world won't stop
How come the world won't stop
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
yeah, yeah
I know every end has beginnings
but this one is so wrong
So wrong.
Anastacia var en av min systers favoritartister så den här sjöngs på begravningen...
Första gången jag lyssnar på den igen...
you were not coming home
The words are spinning in time
and the air certainly went cold
The sun is still shining
but everything feels like rain
oh oh
And if I had one wish
it would be to see you again
Nothing's fair
when we loose
Without a moment to say goodbye
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
I know every end has beginings
but this one is so wrong
So wrong
so wrong
Caught in the middle
wrong place, wrong time
And I am hopelessly missing you
and I can't stop deny
Nothing's fair
anymore
And I know there's a better place
and I'll never stop dreaming of you
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
I know every end has beginings
but this one is so wrong
So wrong
How can the seasons keep changing
since you disappeared
Ow yeah
(Tell me ) How come the world won't stop
How come the world won't stop
Sweet tears I share
this pain we lay to rest
It's hard letting go
but i keep moving on
In a place I don't belong
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
I know every end has beginings
said this one is so wrong
said this one is so wrong
How can the seasons keep changing
since you disappeared
Ow you're gone, you're gone
Tell me how come the world won't stop
How come the world won't stop
How come the world won't stop spinning
now that you're gone
yeah, yeah
I know every end has beginnings
but this one is so wrong
So wrong.
Anastacia var en av min systers favoritartister så den här sjöngs på begravningen...
Första gången jag lyssnar på den igen...
torsdag 14 mars 2013
Min kära storasysters bortgång
"Många gick alldeles för tidigt...eller var de bara på besök?
Vi tittar upp mot himlen och önskar att de ser oss.
Ofta minns vi dem...På morgonen...På natten när vi tittar på stjärnorna...
Ett datum...En låt...En plats...En doft...Varje timme, varje andetag..."
Inte trodde jag mitt första år med min blivande man, ni vet det spännande året som man är så nykär och intensivt lär känna varandra, skulle bli mitt sista år med min storasyster!!!
Inte trodde jag att efter vårt underbart mysiga besök på BB, när vi fick träffa min systerdotter, min syster bara hade en vecka kvar att leva!!! Vilka tvära kast mellan glädje och sorg!!!
Inte visste jag att vi fikade för sista gången hos mig och hon fick sista kramen av mig två dagar innan hon dog. Hon var så glad över sin flicka "Hon är perfekt" sa hon om henne.
En vecka efter förlossning sitter hon hemma i soffan och ammar. Hennes äldre son sitter bredvid, hennes man är i köket. Då händer det som inte skulle hänt, hon dör omringad av sina två barn.
Akut hjärtmuskelinflammation...
VARFÖR!!!???
Världen rasade samman...
Detta var 2004 men än idag gör det fruktansvärt ont och saknaden är stor. Tiden läker inga sår men tiden går vidare och såren får man hela tiden plåstra om...
Jag skyddar mig själv mycket genom att inte tänka på det eller prata om det för då vet jag att det blir tufft. Det värsta nu är att jag börjar glömma henne, hur såg hon ut, hur lät hennes röst, vad tyckte hon om för mat, musik eller kläder.
Jag minns hur hon kunde dra mig i håret när vi var små, slog en hårborste i mitt huvud så den gick av, jag minns våra härliga långfrukostar när jag sov över hos henne, jag minns alla våra gräl på telefon när någon slängde på luren, jag minns hur hon alltid ställde upp och var tacksam för minsta sak. Jag minns att vi var bästa vänner och kunde prata om allt och det är det jag saknar mest, vi tyckte om varandra genuint och villkorslöst, det kan man bara med systrar. Vi kände ju varandra utan och innan.
Strax innan hon dog gav jag henne en tavla med texten;
We live We laugh We cry
Best friends are We
My sister and Me
Hon fick bara bli 33 år...
torsdag 7 mars 2013
Från ensamhet till tvåsamhet
Jag började med att shoppa kläder för 3000 kr samma dag! Hade aldrig hänt innan men vad skönt det kändes...en stund. Lika skönt som det var att klippa sönder de röda rosorna som stod i vår lägenhet helt plötsligt, de var ju inte till mig! Jag flyttade direkt till min syster och hämtade saker efterhand från vår lägenhet. Och där låg någon annans kläder, saker och matrester i mina formar. Allt kändes extremt konstigt och omvälvande och tog mycket lång tid att smälta. Hur blev det så här?! Vår gemensamma hund hade vi "delad vårdnad" om men fick tyvärr avliva den då den blev ännu mera aggressiv av vår separation.
Min familjehemsfar hjälpte mig med egen lägenhet och ett nytt liv startade. Jag köpte alla möbler nytt förutom en byrå som jag har än idag. Jag ville inte ha med mig någonting annat från mitt gamla förhållande och han ville inte ha några foton så de räddade jag. De ligger på vinden och om jag någon gång tittat så känns det verkligen som ett tidigare liv, väldigt avlägset!
Singelliv, det hade ju jag knappt haft då jag var så ung när jag inledde detta förhållande så jag satte igång med att gå ut varje helg och det blev ju nästan som ett gift, gick inte att bara sitta hemma. Jag drack och rökte, shoppade och åt, inget vidare egentligen men så hade jag det under 2 år och det känns bra att ändå fått den "självupptagna" tiden som jag inte hade fått tidigare. Det är många glada minnen från fester med kompisar och många av de vännerna har jag än idag! Vänner är ju ofta den familj man väljer...
2003 var jag 26 år och den sommaren hade jag bestämt mig för att inte leta ny pojkvän utan ta det som det kommer och låta ödet bestämma. Midsommarafton blev misslyckad och midsommardagen väldigt lyckad! Då träffade jag min älskade man!!! Han hade också nästan gett upp att hitta den rätta men så såg han mig :-) Åh, jag blir varm och glad i hela kroppen när jag tänker på det! Idag är vi gifta sedan 2 1/2 år tillbaka och vår gemensamma livsväg har haft många härliga berg och fruktansvärda dalar men vi är trots allt själsfränder och bästa vänner livet ut, det känner jag på mig!
Min familjehemsfar hjälpte mig med egen lägenhet och ett nytt liv startade. Jag köpte alla möbler nytt förutom en byrå som jag har än idag. Jag ville inte ha med mig någonting annat från mitt gamla förhållande och han ville inte ha några foton så de räddade jag. De ligger på vinden och om jag någon gång tittat så känns det verkligen som ett tidigare liv, väldigt avlägset!
Singelliv, det hade ju jag knappt haft då jag var så ung när jag inledde detta förhållande så jag satte igång med att gå ut varje helg och det blev ju nästan som ett gift, gick inte att bara sitta hemma. Jag drack och rökte, shoppade och åt, inget vidare egentligen men så hade jag det under 2 år och det känns bra att ändå fått den "självupptagna" tiden som jag inte hade fått tidigare. Det är många glada minnen från fester med kompisar och många av de vännerna har jag än idag! Vänner är ju ofta den familj man väljer...
2003 var jag 26 år och den sommaren hade jag bestämt mig för att inte leta ny pojkvän utan ta det som det kommer och låta ödet bestämma. Midsommarafton blev misslyckad och midsommardagen väldigt lyckad! Då träffade jag min älskade man!!! Han hade också nästan gett upp att hitta den rätta men så såg han mig :-) Åh, jag blir varm och glad i hela kroppen när jag tänker på det! Idag är vi gifta sedan 2 1/2 år tillbaka och vår gemensamma livsväg har haft många härliga berg och fruktansvärda dalar men vi är trots allt själsfränder och bästa vänner livet ut, det känner jag på mig!
onsdag 27 februari 2013
17 år
Ok 17 år gammal och hade pojkvän...man väljer sådan man som sin far är något uttryck jag hört och på mig stämde det faktiskt in tyvärr. Jag förstod det redan när vi träffats men blev blåögd och godtrogen. Han var ju snäll för det mesta...Alla tyckte om honom...Jag var inte van vid att ha pojkvän så jag stannade med honom, trodde inte jag kunde få någon annan. Sen kom jag in på högskola i stora staden Stockholm, jag som knappt varit där skulle nu flytta dit! Många sa att om det då håller med denna pojkvän under dessa tre år så är det han hela livet. Det höll och vi flyttade sen ihop och det höll i två år till men sen bröt han det...!!!
7 år med fel man, 7 år med hemska stunder, 7 år bortkastat! Dessutom, som ett slag i ansiktet, var han otrogen en hel sommar innan han bestämde sig vem han skulle välja!!! Helt sjuk! Jag var så förbannad men efter en tid så tacksam! Han fick mig ur detta dåliga förhållande som jag själv inte klarade att ta mig ur! Jag grämde mig mycket efter det och ville få det ogjort men fick se det som en erfarenhet rikare. Jag förstår min mamma bättre efter det att hon inte tagit steget ur utan stannat kvar.
Tiden i familjehemmet gjorde mig till en bättre människa. Allvarligt talat vet jag inte hur jag skulle blivit om jag hade bott kvar hemma tills jag var 18 år. Jag vågar knappt tänka på det. Jag vet ju hur mina syskon blev och de bodde tills de kunde flytta. Jag fick åtminstonde komma ifrån 4 år tidigare och det tror jag räddade mitt liv. Allt känns väldigt sorgligt...när jag tänker på det...varför hade bara jag sådan tur...
Tiden i Stockholm gjorde mig starkare och tuffare, det var en mycket lärorik tid. Jag tyckte väl det var för stor stad och jag kände mig anonym men jag hade min bonussyster med familj där och de gav mig både husrum och trygghet när jag behövde. Jag visste ju att det bara handlade om tre år.
Nu är jag 24 år och singel, en ny, spännande och faktiskt skön upplevelse.
7 år med fel man, 7 år med hemska stunder, 7 år bortkastat! Dessutom, som ett slag i ansiktet, var han otrogen en hel sommar innan han bestämde sig vem han skulle välja!!! Helt sjuk! Jag var så förbannad men efter en tid så tacksam! Han fick mig ur detta dåliga förhållande som jag själv inte klarade att ta mig ur! Jag grämde mig mycket efter det och ville få det ogjort men fick se det som en erfarenhet rikare. Jag förstår min mamma bättre efter det att hon inte tagit steget ur utan stannat kvar.
Tiden i familjehemmet gjorde mig till en bättre människa. Allvarligt talat vet jag inte hur jag skulle blivit om jag hade bott kvar hemma tills jag var 18 år. Jag vågar knappt tänka på det. Jag vet ju hur mina syskon blev och de bodde tills de kunde flytta. Jag fick åtminstonde komma ifrån 4 år tidigare och det tror jag räddade mitt liv. Allt känns väldigt sorgligt...när jag tänker på det...varför hade bara jag sådan tur...
Tiden i Stockholm gjorde mig starkare och tuffare, det var en mycket lärorik tid. Jag tyckte väl det var för stor stad och jag kände mig anonym men jag hade min bonussyster med familj där och de gav mig både husrum och trygghet när jag behövde. Jag visste ju att det bara handlade om tre år.
Nu är jag 24 år och singel, en ny, spännande och faktiskt skön upplevelse.
torsdag 21 februari 2013
Day of the Battle
Jonas Myrin, hans debutsingel hörde jag på tv häromdagen... SÅ bra och jag kände igen mig i texten på hur det känts många dagar i mitt liv...att det många dagar varit/ är en kamp
" There´s a target on my chest I need a bulletproof vest.
I´m going into battle on my own and I´ve got no other choice, else i´m gonna be destroyed.
In the middle of this firestorm this armour doesn´t go with me, in steel I don´t belong.
This is the day of the battle, this is the day of the battle for life.
We´re fighting fire with fire, we´re coming out of the shadows alive.
We got bullets we got shields as we running through the fields, never knew that I could love so much.
I´ll give my blood my breath my tears, live to chase away the fear, ever fighting for the two of us.
This armour doesn´t go with me in steel I don´t belong.
Sometimes to win you gotta dare to lose your inhibitions
sometimes to fly you gotta dare to try without permission"
Första gången jag mötte döden på nära håll var när jag var 17 år. Då var jag ändå väldigt glad och nöjd med livet, stormtrivdes i mitt nya hem, hade ny pojkvän och skulle på resa med vänner och min syster. Vi åkte i två bilar, min syster i den andra. Då hände det som inte får hända!!! De kör av vägen i hög fart och min vän dör. VARFÖR!? 17 år!!! Vi kommer först fram och när ambulans kommer lägger de bara över henne en filt...varför gör de så...varför räddar de henne inte...hon kan ju dö!! Det är vad jag minns som starkast...
Glädjen man ska känna när man äntligen blir vuxen och fyller 18 år försvann helt, varför fick inte hon fylla 18 år?!
Jag tänker ofta på det.
" There´s a target on my chest I need a bulletproof vest.
I´m going into battle on my own and I´ve got no other choice, else i´m gonna be destroyed.
In the middle of this firestorm this armour doesn´t go with me, in steel I don´t belong.
This is the day of the battle, this is the day of the battle for life.
We´re fighting fire with fire, we´re coming out of the shadows alive.
We got bullets we got shields as we running through the fields, never knew that I could love so much.
I´ll give my blood my breath my tears, live to chase away the fear, ever fighting for the two of us.
This armour doesn´t go with me in steel I don´t belong.
Sometimes to win you gotta dare to lose your inhibitions
sometimes to fly you gotta dare to try without permission"
Första gången jag mötte döden på nära håll var när jag var 17 år. Då var jag ändå väldigt glad och nöjd med livet, stormtrivdes i mitt nya hem, hade ny pojkvän och skulle på resa med vänner och min syster. Vi åkte i två bilar, min syster i den andra. Då hände det som inte får hända!!! De kör av vägen i hög fart och min vän dör. VARFÖR!? 17 år!!! Vi kommer först fram och när ambulans kommer lägger de bara över henne en filt...varför gör de så...varför räddar de henne inte...hon kan ju dö!! Det är vad jag minns som starkast...
Glädjen man ska känna när man äntligen blir vuxen och fyller 18 år försvann helt, varför fick inte hon fylla 18 år?!
Jag tänker ofta på det.
tisdag 19 februari 2013
Fosterhem
Det blev en mycket jobbig tid samtidigt som den var spännande och läskig på samma gång. Jag fick bo på tonårshemmet från april till januari året därpå. Jag träffade en elva år äldre man som jag i efterhand förstår blev som min fadersgestalt, han körde runt på mig, gav mig saker, köpte cigaretter och uppskattade mig. Någon såg mig! Ingen tyckte om att vi var ihop men då blev det ju ännu mera spännande. Det där med förbud lockar ju ännu mera. Jag hann fylla 15 på hemmet och hann även stärka mitt självförtroende lite. Jag kom tillbaka till skolan som en tuffare människa som ingen skulle sätta sig på. Tror ingen vågade heller för nu visste ju alla vilket helvete jag hade haft. Jag minns så väl min konfirmation, det blev första gången jag träffade klassen efter att ha försvunnit så där mystiskt. Då lämnade en kille, som hade retat mig innan, en klocka i silver som klassen hade köpt tillsammans till mig. Jag blev så glad! Mina föräldrar däremot tyckte inte jag skulle konfirmeras längre då jag hade syndat enligt dom.
Det blev mycket tid i domstol emot mina föräldrar, jag har en hel pärm med papper från denna tid och även hemska tidningsutklipp. Jag blev "kändis" på byn hemma! Vad det måste ha snackats! Jag ville inte flytta hem och de ville ha hem mig så det blev LVU, lagen om vård av unga. Jag fick hemska hotbrev av min sk pappa fast blev faktiskt då bara mer stärkt i mitt beslut att stå på mig och inte flytta hem. Min pappa fick 1 månad i fängelse för hur han hade behandlat mig...
Jag kom i januari till ett underbart fosterhem, det var ju som natt och dag! Var det verkligen sant?! Jag var oerhört blyg, kunde inte kramas, bad i stort sett ursäkt för mig själv. Jag var mycket smal och stal godis även hos dem. Jag hade ju inte lärt mig det sociala spelet hemifrån, hade inte fått kärlek och stöd. Detta blev andra starten på mitt nya liv! Här skulle jag få stanna tills jag blev stor nog att flytta till eget! Jag hade under denna tid ingen kontakt med mina föräldrar, jag hade tidigare bara varit hemma och hämtat kläder och saker. Jag saknade min bror något fruktansvärt men vi kunde inte träffas, jag hade önskat att han fått hjälp som jag fick men han fick aldrig samma tur i sitt liv...
Det blev mycket tid i domstol emot mina föräldrar, jag har en hel pärm med papper från denna tid och även hemska tidningsutklipp. Jag blev "kändis" på byn hemma! Vad det måste ha snackats! Jag ville inte flytta hem och de ville ha hem mig så det blev LVU, lagen om vård av unga. Jag fick hemska hotbrev av min sk pappa fast blev faktiskt då bara mer stärkt i mitt beslut att stå på mig och inte flytta hem. Min pappa fick 1 månad i fängelse för hur han hade behandlat mig...
Jag kom i januari till ett underbart fosterhem, det var ju som natt och dag! Var det verkligen sant?! Jag var oerhört blyg, kunde inte kramas, bad i stort sett ursäkt för mig själv. Jag var mycket smal och stal godis även hos dem. Jag hade ju inte lärt mig det sociala spelet hemifrån, hade inte fått kärlek och stöd. Detta blev andra starten på mitt nya liv! Här skulle jag få stanna tills jag blev stor nog att flytta till eget! Jag hade under denna tid ingen kontakt med mina föräldrar, jag hade tidigare bara varit hemma och hämtat kläder och saker. Jag saknade min bror något fruktansvärt men vi kunde inte träffas, jag hade önskat att han fått hjälp som jag fick men han fick aldrig samma tur i sitt liv...
lördag 16 februari 2013
Min tonårstid
Usch det är faktiskt inte lätt att vara tonåring! Jag kom in i puberteten tidigt, redan vid elva års ålder utvecklade jag stora bröst och fick menstruation. Killarna på skolan tyckte det var roligt att dra i bhbandet och ett tag var jag längst i klassen, det var inte roligt. Jag stack redan ut med omoderna kläder som pappa valt och att jag bodde på bondgård. Mitt namn retades jag för. Det är så tufft i skolan, väldigt lätt att bli retad och mobbad om man inte är som alla andra. Men hur ska man vara? Vem bestämmer vad som är rätt och normalt? Levis jeans skulle man ha när jag gick i skolan, jag fick aldrig några...My little pony och barbie dockor, jag fick aldrig några... Det var mycket jag aldrig fick...
Jag flyttade hemifrån när jag var 14 år! Det var då den värsta tiden i mitt liv men sedan insåg jag att det blev en av de bästa. Jag kom hemifrån! Dessvärre bröts kontakten även med min lillebror som då var 8 år, vad han måste undrat och lidit...Jag kom till tonårshemmet akut med kläderna jag hade på mig och min skolväska. Jag minns så väl när jag blev hämtad på skolan mitt i en lektion, satt sen på socialen och fick pizza, sen kördes jag till detta hus med andra tonåringar och fick ett rum att bo i. Vad skulle hända?!
Något mina föräldrar lärt mig och som jag är tacksam för är att uppskatta det lilla, det var nog inte deras mening men alla händelser i min barndom, tonårstid och även nu i vuxen ålder har lett till det. De har även lärt mig att alltid äta upp maten, vilket har lett till att jag aldrig slänger mat och det känns bra. Jag hoppas jag inte tar med något annat från deras sätt, många blir ju som deras föräldrar men det vill jag verkligen inte, jag vill vara kärleksfull, omtänksam, rättvis och en fin förebild.
Jag trivdes så bra på tonårshem, det gjorde ingen annan som bodde där. Jag fick träffa andra vuxna, de var så snälla. Jag fick gå ut! Visserligen mellan vissa bestämda tider vilket de andra grymtade över men det var ju himmelriket för mig. Jag söp mig dessvärre väldigt full för tredje gången i mitt liv och fick då utegångsförbud nästa dag men det var ju väldigt snällt straff i jämförelse med tidigare hemma. Första gången jag hittades full och kräkandes i soffan var när jag var sju år, hade smakat på det som fanns i skåpet högst upp i vardagsrummet. Andra gången var jag ensam hemma med min lillebror, 14 år, hade fest som urartade vilket en tid senare ledde till att jag togs från mina föräldrar emot deras vilja och fick ett helt nytt liv!
Jag flyttade hemifrån när jag var 14 år! Det var då den värsta tiden i mitt liv men sedan insåg jag att det blev en av de bästa. Jag kom hemifrån! Dessvärre bröts kontakten även med min lillebror som då var 8 år, vad han måste undrat och lidit...Jag kom till tonårshemmet akut med kläderna jag hade på mig och min skolväska. Jag minns så väl när jag blev hämtad på skolan mitt i en lektion, satt sen på socialen och fick pizza, sen kördes jag till detta hus med andra tonåringar och fick ett rum att bo i. Vad skulle hända?!
Något mina föräldrar lärt mig och som jag är tacksam för är att uppskatta det lilla, det var nog inte deras mening men alla händelser i min barndom, tonårstid och även nu i vuxen ålder har lett till det. De har även lärt mig att alltid äta upp maten, vilket har lett till att jag aldrig slänger mat och det känns bra. Jag hoppas jag inte tar med något annat från deras sätt, många blir ju som deras föräldrar men det vill jag verkligen inte, jag vill vara kärleksfull, omtänksam, rättvis och en fin förebild.
Jag trivdes så bra på tonårshem, det gjorde ingen annan som bodde där. Jag fick träffa andra vuxna, de var så snälla. Jag fick gå ut! Visserligen mellan vissa bestämda tider vilket de andra grymtade över men det var ju himmelriket för mig. Jag söp mig dessvärre väldigt full för tredje gången i mitt liv och fick då utegångsförbud nästa dag men det var ju väldigt snällt straff i jämförelse med tidigare hemma. Första gången jag hittades full och kräkandes i soffan var när jag var sju år, hade smakat på det som fanns i skåpet högst upp i vardagsrummet. Andra gången var jag ensam hemma med min lillebror, 14 år, hade fest som urartade vilket en tid senare ledde till att jag togs från mina föräldrar emot deras vilja och fick ett helt nytt liv!
torsdag 14 februari 2013
ALLA Hjärtans Dag...?
Lite annorlunda info...
Hjärta
Från Wikipedia
Hjärta är en symbol som ofta har en positiv innebörd. Ofta är det en symbol för kärlek. Det krossade hjärtat är en symbol för olycklig kärlek. Symbolen kan även betyda hjärtat i kroppen. Ett hjärta avbildas oftast i rött men andra färger förekommer ibland. Dörrarna på gamla utedass pryddes ofta med ett utsågat, hjärtformat hål. Hjärter är en av färgerna i den moderna spelkortleken.
Hjärtan förekommer bland annat som symbol i heraldiska vapen. De hjärtan som förekommer i Danmarks riksvapen har ofta antagits från början ha varit sjöblad men har ändå givit upphov till de hjärtan som förekommer i Halmstads kommunvapen. De hjärtan som återfinns i Skövde kommuns äldre vapen samt i Ränneslövs landskommuns vapen symboliserar S:ta Elin.
I internetsammahang betecknas ett hjärta med <3 och ett krossat eller brustet hjärta </3
Språkliga metaforer [redigera]
- Att "inte ha hjärta" att göra något betyder att man inte är så hänsynslös så man kan göra så.
- Att inte ha något hjärta betyder att man är kall och hänsynslös
- Att ha hjärta för någon/något menas att man tycker om denna/detta.
- Att få hjärtat krossat behöver inte betyda att man blir mördad (även om det kan upplevas lika illa), utan i de allra flesta fall att man fått nej av personen man är kär i, vilket kan leda till olycklig kärlek.
Jag vill idag vara så tacksam för det jag har i mitt liv och sända varma tankar och styrka till många som faktiskt känner sig ännu mer ensamma en dag som denna.
Tänker själv mycket på alla jag saknar som finns på andra sidan... NI finns alltid i mitt HJÄRTA
tisdag 12 februari 2013
Barndom
"Ögonen är som kroppens kamera. Det svarta i ögat tar kort till hjärnan så man kan minnas". Jag minns inte så mycket av min barndom, hur mycket ska man minnas? Minns man saker som hänt innan 5 års ålder? Jag minns mina gula träskor, min röda cykel, när vi begravde vår hund Pontus i skogen...någon gång ska jag se om den stora platta stenen ligger kvar... Jag minns hur arg pappa blev när jag drog ut hans pappersrulle från hans miniräknare på hans skrivbord. Vi bodde i ett tvåvåningshus med källare och vind. Jag hade först minsta rummet bredvid vinden, det var lite otäckt minns jag. Gula tapeter, eget handfat faktiskt men för att komma till badrummet måste jag gå igenom mammas och pappas sovrum. Min storasyster hade det största sovrummet och då var man tvungen att gå igenom mitt rum eller mammas och pappas sovrum för att komma dit, lite konstig planering faktiskt. På nedre våningen fanns kök, vardagsrum och två finrum som vi bara var i vid kalas. Det var ganska omodernt hemma, väldigt låg diskbänk så stackars mamma fick stå böjd. Blå köksluckor. Minns att mamma spelade kort med oss under högmässan fast bara när inte pappa såg, det tyckte jag var roligt. Vi frågade alltid mamma om hon kunde fråga pappa om vi ville göra något, hon kom alltid tillbaka med ett nej. Det minns jag starkt...jag minns hönsen i hönshuset och vi åt ofta kokt höna, jag minns grisen som slaktades till jul och av blodet gjordes blodpudding. Vi åt inte mycket hemma minns stekt ägg varannan dag och kokt varannan. Mjölken från kossorna med gräddlagret överst. Vi hade en varubil som kom, det var så roligt att gå in där! Gelehallon fick vi av honom. Minns middagar hos han och hans fru, vi smög ut på hans lager och tog godis. Inget jag är stolt över och dessvärre snattade jag även senare i tonåren också...
måndag 11 februari 2013
...lite till...
Har en stund till över innan annan plikt kallar! Det var skönt att skriva! Jag har nog lättare för det än att prata om mig själv. Jag har nog skämts för allt trist som hänt i mitt liv för det är saker jag inte alltid kunnat rå på. Jag vill inte heller störa andra med mina tankar så detta sättet är bra för mig. Jag försöker nu bena ut min barndom, hur det var hemma och varför det blev som det blev.
Jag har inte träffat min farmor och farfar, de dog innan jag föddes. Pappa är ju född -30 så han var mycket äldre än andras pappor. Han hade 5 syskon och alla de var/är "normala" men pappa bodde kvar hemma med sin mamma och tog hand om henne. Kanske blev han då bitter och ändrades. Det jag hört om min farmor är att hon tvingade mamma äta stekt gröt så hon var nog inte så snäll. Mamma träffade pappa 1968, de gifte sig -69 skulle fått barn -70 men fick min syster istället -71. Varför gick det så fort? Kände de verkligen varandra? Hur var pappa då? Mamma var 16 år yngre och dåligt självförtroende, hon kallades elefanten i skolan för hon var lite större. Tog pappa greppet om henne och kuvade henne från början? Farmor hjälpte kanske till med det. Det jag hört om mormor är att hon bodde på hispan, hade dåliga nerver. Minns faktiskt inte om jag träffat mormor och morfar...konstigt. Mamma bodde i fosterhem för att få bo på landet på grund av sin astma, eller var det för mormor var psykiskt sjuk...? Jag tycker så synd om mamma! Är hon nöjd med sitt liv, har hon inte högre krav?
Självklart har jag ljusa minnen också men de mörkas lätt av de hemska. På julen hade vi roligt i finrummet, tomten kom faktiskt. Det var uppdukat med mat och gotte, men jag tvingades att äta fettranden på skinkan och klöktes av det.
Vi lekte mycket i "grusgropen" där var det verkligen roligt med stora stenblock att klättra på. Där var vi även när min syster lärde mig röka cigaretter när jag var 11-12 år.
Jag hade en underbar vän på loven hemma som kom från Danmark, de bodde i stuga granne med oss. Hon hjälpte mig skapa många härliga minnen, vi satt på utedasset bredvid varandra och pratade. Det var alltid så varmt och mysigt hos dem, men när lamporna släcktes i ladugården skulle jag gå hem för då kom pappa in och det var läggdags.
Jag började lekis när jag var sex år och kände inget annat barn. DÅ träffade jag min bästa vän som jag har kvar än idag! Hon fanns alltid fast jag var konstig och tråkig under skoltiden. Hon hade inte heller gått på dagis och kände ingen så vi fann varandra och lekte mycket. Jag är så tacksam till henne för att hon var många gånger min livlina. Fast pappa drog ut sladden i våra telefonsamtal och inte tyckte om henne så fanns hon kvar. Det är en riktig vän!
Jag har inte träffat min farmor och farfar, de dog innan jag föddes. Pappa är ju född -30 så han var mycket äldre än andras pappor. Han hade 5 syskon och alla de var/är "normala" men pappa bodde kvar hemma med sin mamma och tog hand om henne. Kanske blev han då bitter och ändrades. Det jag hört om min farmor är att hon tvingade mamma äta stekt gröt så hon var nog inte så snäll. Mamma träffade pappa 1968, de gifte sig -69 skulle fått barn -70 men fick min syster istället -71. Varför gick det så fort? Kände de verkligen varandra? Hur var pappa då? Mamma var 16 år yngre och dåligt självförtroende, hon kallades elefanten i skolan för hon var lite större. Tog pappa greppet om henne och kuvade henne från början? Farmor hjälpte kanske till med det. Det jag hört om mormor är att hon bodde på hispan, hade dåliga nerver. Minns faktiskt inte om jag träffat mormor och morfar...konstigt. Mamma bodde i fosterhem för att få bo på landet på grund av sin astma, eller var det för mormor var psykiskt sjuk...? Jag tycker så synd om mamma! Är hon nöjd med sitt liv, har hon inte högre krav?
Självklart har jag ljusa minnen också men de mörkas lätt av de hemska. På julen hade vi roligt i finrummet, tomten kom faktiskt. Det var uppdukat med mat och gotte, men jag tvingades att äta fettranden på skinkan och klöktes av det.
Vi lekte mycket i "grusgropen" där var det verkligen roligt med stora stenblock att klättra på. Där var vi även när min syster lärde mig röka cigaretter när jag var 11-12 år.
Jag hade en underbar vän på loven hemma som kom från Danmark, de bodde i stuga granne med oss. Hon hjälpte mig skapa många härliga minnen, vi satt på utedasset bredvid varandra och pratade. Det var alltid så varmt och mysigt hos dem, men när lamporna släcktes i ladugården skulle jag gå hem för då kom pappa in och det var läggdags.
Jag började lekis när jag var sex år och kände inget annat barn. DÅ träffade jag min bästa vän som jag har kvar än idag! Hon fanns alltid fast jag var konstig och tråkig under skoltiden. Hon hade inte heller gått på dagis och kände ingen så vi fann varandra och lekte mycket. Jag är så tacksam till henne för att hon var många gånger min livlina. Fast pappa drog ut sladden i våra telefonsamtal och inte tyckte om henne så fanns hon kvar. Det är en riktig vän!
söndag 10 februari 2013
Nu är jag igång!
Denna blogg GiLivet kommer inte handla om skönhet/mode/hälsa/inredning utan mer om det inre som ingen annan ser. Bara jag vet hur jag mår på insidan! Och jag väljer vad jag vill/kan visa för andra. Jag skulle vilja visa mera men det går ju inte, därför vill jag ha denna blogg som en liten ventil att skriva av mig i. Det kommer nog bli väldigt ärligt och jag hoppas fler som läser kanske får ut något av det, det är faktiskt min förhoppning att vi som är i samma sits kan stötta varandra. Jag har så ofta känt mig ensam i min situation men herregud det är jag ju inte!
Jag föddes -77 på landet med äldre pappa och mamma var/är 16 år yngre. Hade en 6 år äldre syster och fick sedan en 6 år yngre lillebror. Vi hade kor, julegris, hund, katter. Det var pappas föräldrahem och han hade bott där sen han föddes. Jag skulle haft en storebror istället men mamma fick missfall 1970. Vi levde ett hårt och snålt liv. Söndagarna skulle vi sitta kl. 11 och lyssna på radions högmässa i köket så de var nog ganska kristna. Pappa förbjöd sex innan äktenskap, det var han tydlig med. Då min syster var sex år äldre fick jag ju se de "fel" hon gjorde och vad det ledde till och det skrämde mig. Vi fick ju inte ha det som alla andra barn tyckte vi, vi skulle arbeta på gården istället med ved, hö, djuren eller kratta grusgången, det är ett starkt minne för ogräset satt ju så hårt! När vi hade tagit in hö/halm en hel dag fick vi cykla till en liten djup insjö och bada och jag minns hur det sved på benen.
Oj oj vad det väcker mycket minnen, jag försöker att inte tänka på det gamla för det går ju inte ändra på men jag vill nu i denna lilla ålderskris börja bearbeta och hoppas det ska ge något...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)