JAG

Jag är extremt dålig på att visa känslor och prata om jobbiga saker så jag var mest tyst i sällskap med andra. Haft svårt att gråta inför folk, sörjt i ensamhet. Min kära man fick istället ta emot min ilska och irritation. Jag kunde inte förstå hur andra kunde prata om annat och tyckte de var känslokalla. Jag blev "duktig och stark". Satt på mig en glad mask utåt. Jag har stängt allt inom mig. "Jag mår bra" eller "det är som det är" men hur är det med dig frågade jag istället. Tyckt även att det är lite pinsamt och skämts för mitt onormala liv, så har låtsats som det inte har hänt - förnekat. Tänkt mer på andra för att få gillande och bekräftelse. Tänkt att bara jag överlever första året - tiden läker alla sår. Stämmer inte för mig utan blivit värre till och med. Tänkt att livet går vidare men undrat hur det kan göra det!? Försökt intala mig att det finns en mening men inte hittat den...

NU stryker jag ett streck över ovanstående och väljer annorlunda!